Ornitologi

Tänka sig, jag trodde aldrig att jag skulle bli beroende av bloggande, men det är rätt kul att skriva ner sina tankar och erfarenheter, om inte annat för att dokumentera det för min egen skull. Minnet börjar ju svika med åldern.. Fast det kan ju också vara nyhetens behag.. Vi får se hur länge jag bloggar och om dejtingerfarenheterna kommer att sina med tiden.

Igår, innan jag somnade, kom jag att tänka på när jag först började dejta via internet, runt år 2000. Då var det fortfarande inte så vanligt förekommande och det kunde nästan likställas med att annonsera efter en s k livskamrat i den lokala tidningen. Lite skamligt alltså och "sista utvägen". Jag minns att när jag, redan då, delgav mina dåvarande kollegor om mina anekdoter, skyllde på att jag hade träffat de här tomtarna på krogen. Ett par år senare, när nätdejting var mer "accepterat", var jag mer öppen med det. Nu känns det som att alla någon gång har provat på det, med mer eller mindre lyckade resultat.

Min första erfarenhet var faktiskt på Spraydate som på den tiden det begav sig, var hyfsat bra och det fanns ett någorlunda bra utbud på seriösa män. Tyvärr var det innan var och varannan medborgare hade digitalkamera och det var snarare regel än undantag att de här dejtingtörstande personerna inte hade bild på sin profil. Detta inkluderade även mig.

En av mina första nätdejter kom från Kristianstad och vi kan kalla honom K. Han hade inget foto och vi hade pratat i telefon en gång, och då sa han inte speciellt mycket, vilket jag reflekterade över men inte lade nån större vikt vid. Jag var ju ny på detta och hade ingen aning om hur detta funkade. Under årens lopp har jag lärt mig att lita på magkänslan, även om jag tyvärr inte alltid följer den (se inlägg om Sillkillen). Om jag hade träffat alla jag chattade med hade jag varit tvungen att sluta mitt jobb och syssla med detta på heltid, vilket jag varken har lust eller råd med. Fast då, för drygt 10 år sedan, var jag mycket mer aktivt dejtande och kunde mycket väl ha ett par dejter i veckan. Nu, äldre, visare, krassare och bekvämare som jag är, träffar jag någon från nätet, typ 3 ggr om året, kanske 4 om jag är på gott humör.

Tillbaka till den här snubben från Kristianstad... Vi bestämde att han skulle komma till Helsingborg och att han skulle plocka upp mig i närheten av där jag bor. Jag var inte så naiv och godtrogen att jag lämnade ut min hemadress. Så kom då den här dagen och han dök upp i sin familjebil. Tänk nu på att det här var 10 år sedan och jag tror han var drygt 30 år gammal och körde omkring i en superosexig bil som inte lämpade sig för ragg. Han var en i raden som borde ha lärt sig hur man beter sig mot människor och jag hoppas verkligen att han har förbättrat sitt beteende och sociala kompetens under de här 10 åren. Det började med att han inte steg ur bilen för att hälsa, vilket jag tyckte var väldigt märkligt! Så det var bara för mig att kliva in, och när jag satte mig i bilen förstod jag varför. Han var väldigt överviktig och jag misstänkte att han hade svårt att ta sig in och ur bilen, eller så skämdes han för sin övervikt (trodde han verkligen att jag inte skulle se det när han klev ur?! Tanken var väl inte att vi skulle sitta i bilen under hela dejten?!), eller så hade han inte lärt sig av sina föräldrar att hälsa på en ny bekantskap utanför bilen.  Det andra som slog mig när jag klev in, var att han var slående lik en amerikansk komiker, Drew Carey. För er som inte vet hur han ser ut så kommer här en bild.




Problemet var att min dejt inte alls såg så glad ut som Drew, utan såg ut som om han skulle till giljotinen. Dessutom hade han lockigt hår och avsevärt fler trivselkilon på sin lekamen.

När han föreslog att vi skulle gå på bio, började jag tänka febrilt på ett bättre alternativ eftersom jag var rädd för att stöta på nån jag kände. Jag hade ingen större lust att förklara för eventuell bekant vad i hela världen jag gjorde med honom.

Eftersom jag var "van" dejtare och ganska insatt i stans krogar så hade jag upptäckt att det fanns en pub som ingen jag kände skulle gå till. Jag döpte detta till "mitt smultronställe" och drog dit otaliga dejter som jag inte ville synas offentligt med. I alla fall fram tills att ägaren, tillika bartender, började känna igen mig och hälsa som om vi var bekanta. Sagt och gjort, jag drog dit "Drew" också. Det var mitt i veckan en varm sommarkväll och inte så mycket gäster, på gott och ont. Han var som sagt, inte alls lika glad och rolig som Drew och jag satt och funderade på hur länge jag var tvungen att stanna kvar utan att uppfattas som oartig. "Räcker en timme, eller är det för länge?" typ. Man kan ju fråga sig varför jag kommer ihåg den här dejten? Jo, det kom in ett gäng danska killar på puben och satte sig precis bredvid oss. En av dem kom fram till oss och tittade först på mig och sen på honom och sen tillbaka på mig och utbrast på danska "Vad i hela världen gör du med honom?!" Jag höll i mitt stilla sinne med honom men ryckte bara på axlarna. Dansken gav sig inte utan började mucka gräl med "Drew" som satt stilla och gapade som en fågelholk, utan att säga ett ljud. Eeeeh... vad gör man nu? Som tjej vill man ju att killen man är med ska säga nåt - vad som helst, precis VAD SOM HELST - och inte bara och stirra som om han hade sett Gud, men neeeej.. Icke! Så vad händer? Jo, JAG, lilla JAG, säger till "Drew" att "vi går härifrån" och tar tag i honom, innan han får en blåtira. Man har ju modersinstinkter och vill inte att han ska råka illa ut på en dejt som innefattar en person som inte alls är intresserad av en fågelholk.

När vi lämnar krogen, får han tillbaka talförmågan och föreslår en promenad i Norra Hamnen, varpå jag säger att jag ska upp tidigt och jobba och att jag måste hem. Klockan var runt halv nio på kvällen.

Om jag träffade honom igen? Nej. Hörde han av sig? Japp!

Den här dejten påminner mig om en annan, ett flertal år senare. Han hade heller ingen bild och hade påstått att folk hade liknat honom vid Hans Fahlén (ni vet, han som var ihop med Kristin Kaspersen). När vi väl träffades satt jag under hela dejten och försökte komma på vilken fågelart han liknade eftersom han var alldeles fjunig på hjässan och hade en näsa som vilken fågel som helst hade avundats. Hans Fahlén ser i alla fall ut som en man och inte ett bevingat djur. Fortfarande, efter alla dessa år, har jag inte kommit på vilken fågel han liknade. Det jag minns av vår dejt, förutom hans, minst sagt, säregna utseende, var att han berättade att han hade blivit erbjuden sex för pengar av en tjej på en dejtingsida, varpå jag sa att "Tja, varför ge bort det gratis när man kan få betalt?" Trots hans chockade ansiktsuttryck, föreslog han att vi skulle träffas igen för "det kändes bra". Gissa vad jag svarade?

Därefter har jag lyckligtvis inte träffat några andra fågelarter och har heller inte fått något större intresse av ornitologi.

Ser ni någon likhet mellan Hans och pippin?

Kontentan av detta killar:
1. Bjud aldrig ut din dejt på bio första gången ni träffas, såvida du inte vill sitta och grovhångla i biosalongen och inte har ett dugg intresse av att lära känna henne.
2. Kliv ur bilen, bussen, lastbilen eller av cykeln för att hälsa.
3. Se till att inte hamna i bråk med danskar och om du nu ändå skulle göra det: Se till att ta din dejt därifrån eller lär dig danska så du kan försvara dig.
4. Har du Comviq-frilla (dvs dålig täckning av huvudbehåring)? Raka av skiten! Du blir inte mindre manlig för att du har rakat huvud, snarare tvärtom. Tjejer uppskattar när en man bryr sig om sitt utseende. Detta innebär INTE att du ska använda tupé!
5. Du behöver INTE vara vältränad och gå på gym 8 dagar i veckan, men om du har svårt att ta dig in och ur en bil är det dags att börja tänka på lämplig dietform.