När jag var runt 19-20 hade jag en "plan" i livet.. Vem hade inte det i den åldern? Innan 30 skulle jag ha rest jorden runt, skaffat mig en utbildning samt man och minst 1 barn, gärna 2. Nu är jag 40 och det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det enda jag har gjort är att ha skaffat mig en universitetsutbildning, ett bra jobb och så har jag rest en del, fast kanske inte lika mycket som jag hade velat.
Jag har de senaste 20 åren dejtat otaliga män, och man kan säga att jag har varit singel mer än jag har varit i ett förhållande. Det här fruktlösa dejtandet har gjort mig krass och slutligen övertygad om att jag aldrig kommer träffa någon som motsvarar ens en bråkdel av mina önskemål.. Jag återkommer till "önskemålen" vid ett senare tillfälle. Jag anser mig vara en ganska normalbegåvad och belevad person och ställer mig ofta frågan om det är något fel på mig, eller varför i hela världen träffar JAG knasbollar om och om igen?! Igår insåg, troligtvis för första gången, att jag inte är den enda kvinnan där ute som möter de här männen som inte vet hur man fångar en kvinnas intresse eller hur man beter sig i offentliga samt slutna sammanhang.
Nåväl, nu till min katastrofdejt i fredags. Håll i er! Nu i efterhand känns det som om jag har drömt allt, men jag har tyvärr inte det.
För ett par veckor sedan blev jag uppringd av en f d kollega med anledning av att hon hade stött på en gammal bekant som, precis som jag, är singel och tyckte att vi skulle träffas för att se om det var något mellan oss. Det vore ju synd om två singlar lever ensamma om de har möjlighet att leva i tvåsamhet, vilket låter ganska rimligt. Det som slår mig nu är att det är lite märkligt att folk som lever i ett förhållande tror att bara för att man är singel så vill man bli ihoptuttad med andra singlar, oavsett vem det är och vad man har för "krav" eller önskemål. Precis som om bara för att du är hungrig så äter du vad som helst.. I alla fall så tänkte jag, what the hell?, jag har inget att förlora! Vi tutar och kör! Det kan ju bara bli dåligt. :-)
Han, vi kan kalla honom U, ringde ett par dagar senare och presenterade sig. Jag svarade med att jag tyckte det var trevligt att han ringde på mitt vanliga positiva sätt som ingår i mitt arbete (man ska alltid vara trevlig oavsett vem som ringer). Sen blev det tyst i luren. Hmmm.. okeeeej.. det är nu det är dags att säga något, vad som helst.. Miljoner tankar hinner flyga igenom skallen "ska jag lägga på luren nu?", "Har du haft en bra dag?", "Berätta om dig själv" osv. På något vis fortskred samtalet, om än något krystat. Vi pratade i drygt 1,5 timme och först på slutet tyckte jag att det kändes mer avslappnat. Innan vi lade på föreslog han middag på lördag kväll och hade jag träffat honom via en dejtingsida hade jag aldrig gett honom en andra chans. Jag går oftast på min magkänsla och brukar inte vilja slösa bort min tid på meningslösa dejter som inte ger mig något i utbyte, men för en gångs skull ville jag ge både honom och mig en chans och se om första intrycket trots allt var fel. Mitt första intryck av honom var att han var väldigt kontrollerad i sitt sätt att uttrycka sig, reserverad och hade lite konstiga åsikter om saker och ting. Men det är ju inget fel i att tycka olika, det är ju det som faktiskt kan ge bra diskussioner. Nåväl, nog om detta nu.
Så fort vi hade lagt på luren ångrade jag att jag hade tackat ja till en middag, dessutom på en lördag kväll (varför offra en kväll framför tv-n liksom, för en eventuell meningslös dejt?) och sms-ade honom dagen efter med önskemål om ändra dag till fredagen och bara ta en drink på stan. Nope, tji fick jag! Fick tillbaka ett halvdrygt sms om att han redan hade bokat bord på en "spännande och mystisk" krog. Hmm.. bestämd man tydligen, vilket helt motsvarade mitt första (ej positiva) intryck.
Lördagen närmade sig och jag började känna mig smått panikslagen ju närmre dagen kom. Jag hade inte alls lust att gå och käka middag med någon jag bara pratat med i telefon en gång. Jag var på väg att avboka flera gånger men snäll som jag är hade jag inte hjärta att göra det (fick reda på av honom senare att en av hans inbokade internetdejter aldrig dök upp. Hmm.. undrar varför?).
Lördagen kom som ett brev på posten och jag rakade t o m benen.. man vet ju aldrig.. ;-) Mitt första fysiska intryck var "Han var ju inte så ful" och jag tänkte jag skulle ge honom en chans ändå. Det KAN ju faktiskt ha varit nervositet på telefon, och inte bara fåordighet och brist på social kompetens. Väl på restaurangen blev det tvårättersmiddag och en pava vin, och allt eftersom kvällen fortlöpte, tyckte jag att hans ögon glittrade. Nu i efterhand inser jag att det var vinet som gjorde att de glittrade. Vet inte om det var för att JAG drack vin och såg honom i ett annat skimmer, eller för att hans ögon blev vattniga av ruset. Inget jag direkt vill analysera heller.
För att göra en lång kväll kort, så blev kvällen över all förväntan och jag var glad att jag inte hade avbokat.
Dagen efter sms-ade och ringde han och vi bestämde en lunchdejt på tisdagen. Han dök upp i flygande fläng på sin cykel och min första reaktion var att "Oj, han är ju välutrustad". På cykeln alltså.. Hjälm, mössa undertill (som såg ut som en stickad badmössa) och såna här "band" som håller in byxbenen. Pricken över i-et var en sliten, hålig och skitig jacka han hade köpt 1993 (fick jag reda på lite senare) Okej.. trevligt(?) att se att han känner sig avslappnad i mitt sällskap redan vid andra dejten, men var han tvungen att gå in med mössan på restaurangen? Väl inne på restaurangen föreslog jag att jag kunde betala för lunchen och han var inte svårtrugad (inte lika bestämd som mitt tidigare intryck alltså). Samtalet flöt inte riktigt på som det skulle (vi drack ju inte vin?) och helt plötsligt berättar han att han brukar bli trött vid lunchtid och tar då en power-nap på 5 minuter. Helt ok att berätta sånt kan man tycka. Fram tills att han börjar låtsas-snarka högljutt som för att demonstrera att så-här-gör-jag-bara-så-att-du-vet, så att de andra gästerna vänder sig om och försöker leta upp var ljudet kommer ifrån och varför. Jag är inte så lättgenerad men försökte ändå stirra ner i tallriken med den halvätna spättan, men när han upprepade sina ord med power-nap och det minst sagt pinsamma låtsassnarkandet funderade jag på om det fanns en lucka man kunde öppna och försvinna i. Trodde han att jag var döv första gången och inte hörde snarkandet? Eller varför i hela världen måste man göra det en andra gång?! Dejten blev tack och lov inte längre 45 minuter lång så han cyklade iväg på sitt håll och jag på mitt.
Här kan man ju tro att historien slutar men neeej, självplågare som jag är så tackar jag ja till en tredje träff, den här gången hemma hos honom. Man vet ju aldrig, han KAN ju faktiskt vara en belevad man och jag KAN ju faktiskt gå miste om något!
På fredagen kör jag hem till honom och hans ungkarlslya (vilket han själv inte betraktar som en sådan utan har tidigare uppgett att han har klassisk smak) och får en rundvisning. Tja, vad säger man om en lägenhet där väggarna är klädda av guldglimrande tavlor av tigrar och lejon, filtar som täcker väggarna bakom stereohögtalarna "för att avge bättre ljud", mönstrade gardiner som hans mamma har sytt och sist men inte minst konstgjorda, urblekta pelargoner på balkongen för att "inga växter klarar sig på en inglasad balkong"? Ungkarlslya? Näää, hur kunde jag tro nåt sånt?
Han undrade om jag ville ha en martini vilket jag tackade nej till med ett "nej tack, jag kör" och han föreslog att vi skulle äta lite senare. Till saken hör att jag hade frågat honom dagen innan om jag skulle äta innan, och han sa att han inte hade tänkt att bjuda på något mer än att dricka, eftersom han föredrar att ta det lugnt på fredagkvällarna och inte göra något avancerat. Jag kontrade med att fråga om han inte äter något på fredagarna och han svarade nej. Hmm.. Nyfiken som jag är frågade jag vad han äter om han vill lyxa till det en fredagkväll, och då fick jag till svar "fil och banan".. Ok, släpp det nu tänkte jag, och sa "jag äter hemma då". Efter ett par timmar sms-ade han "Jag bjuder på ngt varmt o smarrit. Ingen jätte porttion men du ska inte behöva hungra". Hmm.. jag kände mig som ett påstridigt matmonster när jag fick det sms-et och bestämde mig för att inte gå dit hungrig.
Ok, tillbaka till fredagen. Vi sitter på balkongen och på något sätt halkar vi in på homosexualitet och hans uppenbara fobi för "homofiler" för att använda hans uttryck. Jag sa att det inte heter så nuförtiden (år 2011 alltså) och påtalade att det här uttrycket troligtvis endast förekommer i Nationencyklopedin. "Men vad heter det då?" undrar han. Eeeeh.. homosexuell, gay för att nämna ett par uttryck.. Vilken planet kommer han ifrån?
Efter gay-diskussion förde han på tal att det var dags att äta och att han kunde bjuda mig på antingen grillmacks eller sill ("Jag har köpt sill, jag gillar sill"). Jag försöker att undvika att mina ögonbryn skjuter upp till hårfästet och undrar försynt vad grillmacks är. "Varma mackor" svarar han. "Fredagslyx" tänker jag men säger ingenting om det och undrar om han är hungrig, varpå han svarar "inte speciellt". Jag försöker behärska mig och inte skratta när jag tänker på att hans snålvatten rann till och antagligen inte ville att jag skulle äta - heller, och jag tackar nej till fredagslyxen bestående av "smarriga" varma mackor eller "smarrig" sill på burk med en förklaring om att jag inte äter sill ("Synd, det kunde ju inte jag veta. Jag gillar sill". Jag: "Du kunde ju ha frågat") och att jag åt innan jag kom dit eftersom jag inte är typen som tjatar till mig mat när jag är gäst hos nån annan och refererade till vårt telefonsamtal kvällen innan. En tanke flyger igenom mitt huvud: undrar om han köpte 3 burkar sill för 20 kr på ICA Maxi, eller brukar det bara vara så billigt runt midsommar?
För att göra en lång kväll kort så frågade han om jag tyckte han var ett "unikum". Tja, vad svarar man på det? Sanningen så klart! Jag tog upp hans snarkningar på restaurangen i tisdags men det hade han inget minne av. Eh? Va? Jag börjar ifrågasätta MITT minne när han säger att han inte kommer ihåg vad som hände 3 dagar tidigare, men inser att händelsen kanske var så traumatisk för honom (också) att han har förträngt det. När vi sitter där och jag tittar på en man (som förresten dessutom påminner mig om min förra chef - hjälp!! Låt mig säga att jag INTE hade velat dejta min förra chef) inser jag att jag inte vill något annat än att köra därifrån och lägga mig med en god bok. Han tyckte jag var elak som tycker det är mindre begåvat att snarka på en restaurang (för er vetskap var vi INTE på bullriga och stimmiga McDonalds"). Jag tyckte jag skulle åka hem men han tyckte jag skulle stanna kvar en stund till. Efter ytterligare tio minuters frist bestämde jag mig för att åka hem, oavsett vad han sa eller gjorde.
Väl i hallen, påklädd med ytterkläder, skor och väskan, bilnycklar i högsta hugg, ber han mig att vänta, varpå han går ut i köket och kommer tillbaka med ett papper i handen. Han låter lite besviken och säger att "här är lappen jag pratade om, du vet, om man provkör en Mitsubishi kan man få en biobiljett". Ögonbrynen åker upp i pannan igen (jag försöker verkligen undvika det, men jag KAN inte!) och jag tittar på lappen samtidigt som jag tänker "har jag hamnat på ett dagis eller varför måste han visa mig detta?". Det enda jag kan krysta fram är "får man bara en biobiljett?". Döm om min förvåning när han svarar "Då får vi provköra båda två". Mina ögonbryn kommer inte längre upp vid det här laget, trodde jag, fram tills att han går ut i köket igen, lägger tillbaka lappen med provkörningsinbjudan, och säger från köket "Jag har en present till dig". "Jag fick den här på gymmet där jag tränar. Man får en sån när man har tränat där ett visst antal gånger. När jag fick den så tänkte jag att den skulle passa dig." Han kommer ut ur köket med en svart ask döpt till S.A.T.S. och frågar "vill du ha den?". Jag sjunker till hans nivå och svarar "nej, jag vill inte ha den" (tänker: "Jag skiter i om det är ett diamanthalsband, bara jag får komma härifrån nån gång"). Då öppnar han min tilltänkta present och där finns..... EN LILA HANDDUK! Tjohoo! Vilken present! Vem skulle inte tacka nej till det här?! Jo jag!
Jag försöker avsluta det här.. hmm.. mötet.. snyggt genom att säga att vi nog inte är riktigt lika och inte passar så bra ihop. Då försöker han hålla mig kvar (som ett barn som inte vill att mamma ska lämna av honom på dagis) genom att öppna garderobsdörren och fråga mig vad som finns i kartongen på den övre hyllan. Va? Nu är det en kuggfråga!! Nope, det är ett fondueset! A la 80-tal! Sen frågar mig vad som finns i kartong nummer 2 och jag gissar på en bakmaskin. Nope, det är en fritös! "Mmmm... vad gott" säger han, "jag tänkte vi skulle äta det imorgon", varpå jag svarar "Jag äter inte på lördagar", med tanke på att han inte äter på fredagar. Som pricken över i-et den här kvällen undrar han vad som gick fel och föreslår att vi ska gå och äta på McDonalds?!? What?! Missade han nåt? Var jag inte tydlig? Vem uppfostrade honom? Är han uppvuxen på ett barnhem? Han fyller 48 år i år och har ingen aning om hur man uppför sig bland folk och fä.
På väg till bilen inser jag att det är första april, men inser att det inte var ett skämt utan helt enkelt en katastrofal dejt som jag inte har upplevt på länge. Jag känner en stor lättnad över att komma ut därifrån med förståndet i behåll och försöker undvika att skratta hysteriskt i min ensamhet. Dagen efter tror jag att jag har drömt det hela, men neeej!
Kontentan av detta killar:
1. Var hel och ren i alla fall första månaden ni träffas, gärna under hela tiden ni är tillsammans. Det är ok att ha skitiga och söndriga kläder om du ska renovera hemmet, eller påta i trädgården.
2. Bjud inte på sill på första dejten hemma hos dig. Fråga gärna om ev. allergier eller annan mat som kan framkalla äckelkänslor
3. Berätta inte att du vill provköra en bil för att få gratis biobiljett. Det slår stort att själv betala för biljetterna! Ska du provköra för gratis gåvor, bör du ta med dig en förälder (eller flera) alternativt en kompis som heller inte vill betala dyrt för biobiljetter.
4. Ge aldrig bort gratis give-aways som du själv har fått på en tredje dejt. Behåll dem själv, du KAN faktiskt få användning för det själv. Annars ge bort det till välgörenhet eller till att torka rent fälgarna på bilen. Användningsområdena är många, använd din uppfinningsrikedom! Ge det inte till din dejt!
Och om ni trodde det var slut här... innan jag lämnade ungkarlslyan i fredags sa han att han skämdes och tyckte vi skulle sova på saken samtidigt som jag tänker "DU borde tänka på saken, inte jag". Jag tänkte att om han har lite skam i kroppen kommer han inte höra av sig, vilket han inte gjorde heller. Fram tills idag, fem dagar senare. "Hej, hur har du det på jobbet? Jag ringer ikväll" VA?!? ALLVAR?! Ingen ursäkt för i fredags, typ "förlåt det blev lite fel och jag vill gärna förklara, är det ok om jag ringer". Nope, inget sånt utan nu kom den bestämda sidan fram "jag ringer". Och vem har sagt att det är ok att du ringer?! Så en stund senare är det min tur att sms-a honom: Hej sillkillen! Jag trodde jag var med i dolda kameran i fredags men när jag vaknade insåg jag att det hade hänt. Nä, allvarligt talat så tackar jag för de gånger vi träffats men jag ser inte någon framtid för oss. Du behöver inte höra av dig mer. Önskar dig lycka till! Elakt? Ja kanske, men jag kom inte på något bättre. Jag har varit alldeles för snäll när jag har försökt att dumpa män, vilket har resulterat i att de har hört av sig med jämna och ojämna mellanrum, månader och ibland år efter att vi träffades. Tror ni jag har varit tydlig nog? Tiden får utvisa...
Jag undrar om dejten hade gått bättre om jag hade gillat sill...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar