Vi bestämde tid hemma hos mamma dagen efter och döm om vår förvåning när han visade intresse för att köpa soffgruppen från 1975, eftersom han var nyskild och behövde möbler. Vi kom överens om att han skulle skaffa bil och kompisar som kunde hjälpa honom att transportera soffgruppen. Ett par dagar senare dök han upp hos mamma (enligt överenskommelse), ensam. Han sa att han inte hade kunnat få tag på någon som kunde hjälpa honom men ville inte avboka "mötet" utan bekräfta personligen att han fortfarande ville ha sofforna. Eeeh? Jag hade nöjt mig med att han ringde/sms-ade och bestämde en ny tid istället. Det var ju liksom ingen brådska, mamma har ju haft soffan i 36 år, några dagar till eller från spelar ju ingen roll. Eftersom jag var angelägen att bli av med mammas gamla soffgrupp och han ju var på plats erbjöd jag mig att hjälpa honom med att lasta soffgruppen ovanpå hans minivan. Nej, jag är ingen flyttgumma eller atlet (möjligtvis wannabe sexatlet), utan snarare hjälpsam och desperat att bli av med soffan. Sagt och gjort, han och jag kånkade ner soffor och när han kom upp till lägenheten för att betala för sig, så börjar mamma... Åh mamma, ibland vet hon inte var gränserna går! Nej, och tack(?) vare att jag är ensambarn så är hon JÄTTEstolt över mig och skulle tvunget berätta för honom att jag precis har köpt lägenhet mitt i stan, att jag har högskoleutbildning, är självständig och har ett fast jobb osv osv och som grädden på moset berättar hon att hon inte har barnbarn. Hade hon kunnat blogga hade hon säkert bloggat om sin fantastiska dotter! Tur att hon inte kan det! Jag skämdes som en hund och funderar på att sparka henne på smalbenet, men förnuftet säger nej och jag tittar generat ner i golvet. Dock hinner jag se en glimt av glädje, förhoppning eller vad man nu ska kalla det, tändas i hans ögon och tanken slår mig "Det här kommer inte sluta bra". När mamma till slut håller snattran och vi andra i rummet får en syl i vädret, kläcker snubben ur sig att han tycker att jag ska följa med honom till Landskrona och hjälpa honom bära upp soffgruppen 2 våningar utan hiss.. för han har ju inga kompisar med sig.. DÅ, först DÅ, reagerar mamma och fräser på ungerska att jag definitivt inte ska åka nånstans med honom! Observera, om ni nu har råkat missa det: Jag är 40 år, kan ta vara på mig själv och mamma har precis sålt in mig och mina fantastiska sidor till en man som på grund av det sistnämnda troligtvis har fattat tycke för mig. Vill även tillägga att jag när står inklämd i hissen bakom soffan frågar han om jag har familj. Och eftersom jag sällan eller aldrig ljuger berättar jag ju sanningen och glimten i hans ögon tänds. Jag kunde inte fly heller eftersom hissen är långsam och jag står längst in i hissen, som sagt inklämd bakom en soffa.
När mannen väl har kört iväg med soffgruppen på biltaket(!) ger jag mamma en smärre utskällning för att hon försöker sälja mig (i utbyte mot ett gäng kameler?) och vet ni vad jag får till svar? Jo, "jag ville bara berätta för honom att du är intelligent och smart och självständig och att han därför inte har en chans hos dig". Logiskt tänkande? Hmm.. tveksamt.. Kulturell skillnad? Absolut! Eftersom han är av utländskt ursprung och troligtvis är van vid att föräldrarna "säljer in" sina döttrar till mannen och hans familj, blev det ett missförstånd utan dess like! Jag undrar om mamma hade varit beredd att byta ut mig mot ett gäng kameler...?
Nu skulle man ju kunna tro att den historien tar slut men nej, jag HAR ingen sån tur! Ett par veckor senare sms-ar han och undrar hur det är med mig. Jag ignorerar det och svarar inte och hoppas på att det här går över.
Är historien slut då då? Nope! Igår, ett halvår senare, får jag ett sms som lyder: "Hej Karolina. Hur är med dig. Det är jag som köpte soffan av er.jag är en singal man du vet och jag behöver en kvinna förhållande.snälla kan du hjälpa mig.Jag vet det är lite konstigt?tack A (jag utelämnar hans fullständiga namn som ni kanske förstår) 38 år 175 cm jag känner att du och din mamma jättesnälla".
Vad svarar man på det?! Jag tänker inte ens grotta ner mig i detta och kommentarer är överflödiga så därför låter jag bli.
Kontentan av detta:
1. Tänk dig för, både en och två gånger, innan du försöker sälja någonting på Blocket, Eniro eller någon annan liknande sajt. Behöver du verkligen sälja det här objektet eller skulle du faktiskt kunna skänka bort det? Behöver du verkligen pengarna?
2. Om du nu ändå skulle få för dig att sälja något, sätt en ring på vänster ringfinger och se till att din kärleksfulla mamma är inlåst någonstans, alternativt skicka henne till affären för att köpa mjölk.
Mammas gamla soffa... numera soffkillens nya..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar